Piedestalbarnen
Stora M hade besök av sin lille pojkvän idag. Och det i sin tur fick mig att fundera över alla dessa piedestalbarn. De som lyfts upp på piedestal av sina föräldrar och som i deras ögon inte kan göra fel. Och skulle de någonsin göra fel så är det helt enkelt inte fel - åtminstone inte för just deras barn.
Min stora M och lilla A är definitivt inte perfekta och det finns dagar när jag allvarligt överväger om mina uppfostringsmetoder är redo för soptippen. Men jag tror att jag, åtminstone just nu, lyckats ingjuta något slags känsla för vett och hyfs. Så är dock inte fallet med dotterns alla kompisar.
Igår hämtade jag kidsen på dagis och träffade på stora M, Ludvig* och Felicia* vid det stora magnoliaträdet vid dagis. Trädet ägs för övrigt av en mycket trädgårdsintresserad och argsint dam. Felicia och Ludvig nyper obekymrat knoppar av trädet och jag talar om att det inte är så lämpligt. Felicia tittar under lugg och säger surmulet: "Men jag VILL!" Jag berättar att trädet ägs av den arga damen och att man inte får ta saker som inte är ens egna. "Men jag VILL det!", säger Felicia truligt. "Men då blir det ju inga blommor på trädet...". "Men jag VILL! Jag tycker det är roligt". Slut på konversationen. Jag är en, för henne, relativt obekant person. Om en vuxen sa åt mig i femårsåldern skulle jag lyda snabbare än kvickt.
Det som fick mig in på tanken idag var, som sagt, dotterns "pojkvän". Jag hade dukat fram fika åt oss alla. Vars en muffins och två småkakor var. Muffinsen föll tydligen lille Alex* på läppen eftersom han åt två på raken och mumsade i sig lilla A:s påbörjade muffins också under tiden som han och jag var på toaletten och bytte blöja! Lilla A blev ganska ledsen när han kom tillbaka och upptäckte det... Jag berättade för Alex att det ju var roligt att han tyckte om muffinsen men att det inte var så bra att han ätit upp lilla A:s muffins utan att fråga.
Hmm... är det verkligen meningen att man ska uppfostra andras barn? I viss mån tycker jag nog att man ska svara ja på den frågan. Det kanske är det som är fel i dagens samhälle; att när barnens föräldrar inte tar ansvar så är det ingen annan som gör det heller. Resultatet blir barn som inte uppfostrats alls av någon. Fullkomligt livsfarligt. MEN man skulle ju tycka att dessa föräldrar som är fullt fungerande i samhället, och i vissa fall välutbildade dessutom, skulle kunna klara större delen av uppfostrandet själva. Eller?
Piedestal från www.blomera.se
Min stora M och lilla A är definitivt inte perfekta och det finns dagar när jag allvarligt överväger om mina uppfostringsmetoder är redo för soptippen. Men jag tror att jag, åtminstone just nu, lyckats ingjuta något slags känsla för vett och hyfs. Så är dock inte fallet med dotterns alla kompisar.
Igår hämtade jag kidsen på dagis och träffade på stora M, Ludvig* och Felicia* vid det stora magnoliaträdet vid dagis. Trädet ägs för övrigt av en mycket trädgårdsintresserad och argsint dam. Felicia och Ludvig nyper obekymrat knoppar av trädet och jag talar om att det inte är så lämpligt. Felicia tittar under lugg och säger surmulet: "Men jag VILL!" Jag berättar att trädet ägs av den arga damen och att man inte får ta saker som inte är ens egna. "Men jag VILL det!", säger Felicia truligt. "Men då blir det ju inga blommor på trädet...". "Men jag VILL! Jag tycker det är roligt". Slut på konversationen. Jag är en, för henne, relativt obekant person. Om en vuxen sa åt mig i femårsåldern skulle jag lyda snabbare än kvickt.
Det som fick mig in på tanken idag var, som sagt, dotterns "pojkvän". Jag hade dukat fram fika åt oss alla. Vars en muffins och två småkakor var. Muffinsen föll tydligen lille Alex* på läppen eftersom han åt två på raken och mumsade i sig lilla A:s påbörjade muffins också under tiden som han och jag var på toaletten och bytte blöja! Lilla A blev ganska ledsen när han kom tillbaka och upptäckte det... Jag berättade för Alex att det ju var roligt att han tyckte om muffinsen men att det inte var så bra att han ätit upp lilla A:s muffins utan att fråga.
Hmm... är det verkligen meningen att man ska uppfostra andras barn? I viss mån tycker jag nog att man ska svara ja på den frågan. Det kanske är det som är fel i dagens samhälle; att när barnens föräldrar inte tar ansvar så är det ingen annan som gör det heller. Resultatet blir barn som inte uppfostrats alls av någon. Fullkomligt livsfarligt. MEN man skulle ju tycka att dessa föräldrar som är fullt fungerande i samhället, och i vissa fall välutbildade dessutom, skulle kunna klara större delen av uppfostrandet själva. Eller?
Piedestal från www.blomera.se
Kommentarer
Trackback
