aquilegia

Här har det varit tyst ett tag. Och faktum är att jag inte alls har varit sysslolös under tiden; jag har både knåpat ihop tre kort och läst böcker!

Tyvärr råkade jag skicka iväg två av korten utan att ta kort på dem... Men jag återkommer med det tredje inom kort.

En av böckerna jag läst är Den ryske vännen om tre personer som jobbar på Rosenbad eller dess närhet. Henrik är en UD-tjänsteman med goda kunskaper om Ryssland. Han har tidigare varit gift och haft familj men det slutade inte så lyckligt. Med nya frun Maria har han funnit lyckan igen. Men under ytan är de inte så lyckliga trots allt. Maria, som är väsentligt yngre, vill ha barn men Henrik är inte beredd att börja om på nytt.

I Henriks närhet jobbar biståndsministern Katja. Hon är regeringens yngsta minister och känner av pressen och ansvaret. Ett av hennes biståndsprojekt är ett barnhem i Tjetjenien - ett riskprojekt med stor budget. När det står klart att deras nyckelperson i Tjetjenien försvinner tillsammans med fem miljoner svenska kronor står Katja inför ett svårlösligt problem.

Personbeskrivningarna är överlag goda. Henrik och Kajsa känns genuina och verkliga. Beskrivningen av Maria är ibland lite mer osammanhängande; hon framstår inte som en "våpig" person men beter sig plötsligt väldigt aningslöst. Ett beteende som inte känns alldeles naturligt mot bakgrund av det man vet sedan tidigare. Det är nog den enda kritiken jag kan komma med.

Som helhet är boken riktigt bra. Jag kan rekommendera den!

Läsningen har legat nere ett tag. Inte med vilje egentligen... utan mer för att boken jag har liggande inleds med ett gräl. Grälet i sig var inte så allvarligt men tillräckligt för att jag ska avskräckas i min nuvarande sinnesstämning.

I torsdags började jag istället läsa den betydligt mer lättsamma "På lerfötter" av Terry Pratchett. I den osannolika staden Ankh-Morpork är allting som vanligt; Samuel Vimes leder sina stadsvakter mot allehanda brottslingar. Han har till sin hjälp de personer vi redan lärt känna; Morot, Angua, Nobbs och Kolon.

Den här gången drabbas staden av en förgiftning kombinerad med några märkliga mord. Vimes och hans mannar (och kvinnor) är ständigt steget efter. Humor på fyndigast tänkbara nivå.

Denna helg har det varit återhämtning som gällt. Vi har bakat, läst och pysslat.

Jag läste ut Läckbergs Tyskungen alldeles nyss och tänkte nu passa på att komma med mina insiktsfulla (?!) kommentarer. Jag är inget riktigt fan av Läckberg egentligen... trots det har jag nästan läst allt hon skrivit hittills. Märkligt.

Men till hennes försvar kan jag också säga att hon faktiskt blir bättre med åren. Personporträtten är numera nästan okej och hon verkar ha lärt sig att nyansera dem lite bättre. Fantasin och berättarglädjen, vilket dock aldrig varit något fel på i mina ögon, blir faktiskt också de allt bättre.

Handlingen i boken är parallell mellan händelser som utspelar sig under andra världskriget och med vår egen nutid. Upprinnelsen är ett mord på en historieintresserad man och givetvis har huvudpersonen Erica Falk och hennes pappaledige make, polisen Patrik, en koppling till honom. Erica börjar undersöka sin mors historia med hjälp av dennas dagböcker och en hiskelig historia målas upp. Det slår mig att Läckberg måste ha haft ett smärre helsike när hon ville göra läsaren (och Erica) delaktig i polisens arbete när hennes huvudpolis Patrik är satt på undantag... lite märkligt blir det faktiskt när Patrik drar med lilla Maja till en brottsplats eller låter henne passas av sekreteraren på polisstationen.

På plussidan finns Läckbergs historiska ansatser (om de nu kan kallas det) där hon låter huvudpersonerna få visa Sveriges och Norges roller under andra världskriget.

På minussidan finns en alldeles för förutsägbar handling. Redan titeln ger oss en alldeles för tydlig inblick i vad som komma skall.

En helt okej förströelse!

Eftersom bilen befunnit sig på verkstaden i snart en och en halv vecka har jag hunnit läsa en hel del böcker på bussen. Eftersom jag hittade böcker på rea (10 kr styck!) passade jag på att fynda litegrann.

Några av fynden är två böcker om den traditionellt byggda privatdetektiven Mma Ramotswe och hennes assistent Mma Makutsi. Den första boken heter "Kalaharis skrivmaskinsskola för män".

Mma Makutsi har utvecklat en förkärlek för lyxiga skor och skulle därför behöva ett lönande extraknäck. Körskolan "Lär dig köra med Jesus" (som är tänkt att locka till sig försiktiga kunder) ratas snabbt och Mma Makutsi ger sig på en bransch som hon vet allting om. Detta blir inledningen på både en givande rörelse och en ganska pinsam historia. Boken var, som de andra böckerna i serien, både rolig, tänkvärd och intressant. Samtidigt har den en charmi, bekant underton.

Den andra boken heter "Lycka och ett par blå skor". I denna bok ställs Mma Ramotswe inför en rad mindre olönande fall. Tonvikten ligger i denna del inte på fallen utan snarare på Mma Ramotswes och Mma Makutsis relation till varandra och till männen de har runtomkring. Lite förvånad blev jag över att boken skiljer sig såpass mycket från de andra. Först i bokens slut tyckte jag att den trivsamma ton som man vant sig vid återvände.

Både böckerna är förstås läsvärda, men om jag ska välja en favorit skulle jag ta "Kalaharis skrivmaskinsskola för män".

Göra som jag; följ CountryScraps blogg och var dessutom med i deras bloggcandy!

Klicka på bilden så kan du också vara med. Tävlingen varar till och med den 25 september.

 

Imorgon planerar jag att göra ett nytt inlägg med mina nya alster.

 

Kram/ Cyrillia

Finns det något underbarare än att läsa? Helene Turstens En man med litet ansikte gick verkligen på nolltid att läsa.

Handling i korthet:
Irene Huss och hennes kollegor konfronteras med ett antal brott utan synliga beröringspunkter och frågetecknen hopar sig.
En BMW blir stulen av två ungdomsbrottslingar. En tunnklädd man hamnar i deras väg och blir ihjälkörd. Varför är han inte ordentligt klädd om han tänkt sig en joggingtur i vintertider? När polisen söker efter biltjuvarna gör man ett makabert fynd i en jordkällare i närheten. Där finns en flicka i yngre tonåren som verkar figurera i en traffickinghärva. Spåren leder åt flera håll samtidigt; Ryssland, Estland och Teneriffa.

Kollegorna är de gamla vanliga och med de gamla vanliga karaktärsdragen. Samtidigt tycker jag att Tursten har tagit sig i och med Eldsdansen. Guldkalven som jag läste för ett tag sen var betydligt rörigare och mindre intressant.

Sammantaget tyckte jag att det var en helt okej deckare. Trots att deckaren som sådan inte är superspeciell så tror jag att den kommer att stanna kvar ett tag i minnet. Mycket beroende på huvudämnet trafficking. Otäckt och realistiskt skildras denna baksida av det välmående Sverige.

Jag får nog revidera min uppfattning om kinesiska författare. I ett tidigare inlägg skrev jag om att de är svårförstådda, poetiska, sexfixerade och långrandiga. En hel del av detta är Wei Hui också. Hon skriver om sex minst en gång i varje kapitel, hon är ytterligt poetisk.

Eftersom jag mot slutet inte gärna lade den ifrån mig får jag nog säga att boken var bra. Huvudpersonen Coco dras in i ett nät av lögner, otrohet och skärande ångestscenerier. Hennes pojkvän Tiantian är en känslig och skadad person. Eftersom han inte kan tillfredsställa henne sexuellt dras hon till en annan man. Hennes begär efter älskaren inkräktar snart på hennes och Tiantians relation och han som redan är osäker och vilsen tappar fotfästet än mer.

Under en rekreationsresa får han smak för morfin och Coco tvingas rädda honom från sig själv genom att skriva in honom på avgiftning. I samma veva återvänder hans mor från sin långvariga vistelse i Spanien. Cocos relation med älskaren antar feberaktiga formen när det står klart att han (älskaren) snart ska återvända hem till Tyskland.

Moderns uppdykande i kombination med Cocos otrohet får Tiantian att tappa alla koncepter och i ett crescendoartat skriveri leder Wei Hui oss ner i det djupt avgrundslika, brutala uppvaknandet.

Philippa Gregory är en favorit sen gammalt. Jag är svag för historiska romaner och, tyvärr, också en riktig sucker för kärleksromaner av Harlekin-typ. Jag tycker egentligen inte att de där Harlekinböckerna är särskilt bra men det är så skönt att vila hjärnan från pretto-romaner ibland.

Philippa Gregory är förstås inte någon Harlekin-författare även om hon kanske inte direkt hänger i de fina salongerna. Hon har ett trevligt och omedelbart sätt att skriva som tilltalar kanske främst kvinnor. I vanliga fall porträtterar hon oftast starka och historiskt välkända kvinnor. Denna gång är det precis tvärtom. Frances Scott är långt ifrån stark och tvingas mer eller mindre att gifta sig under sitt stånd. Hennes man Josiah är en köpman vill bli förmögen till varje pris och Frances är en del av denna plan.

Frances börjar sitt liv som nygift brud med att lära upp en handfull slavar till exotiskt tjänstefolk. Bland slavarna finns den intelligente och ståtlige Mehuru. Han föraktar till en början Frances men deras förhållande blir snart väldigt komplicerat. Josiah samlar på sig den ena skulden efter den andra och alla trådar samlar sig till ett kraftfullt crescendo i slutet.

Jag gillar verkligen slutet! Det är kanske inte så överraskande men det är verkligen perfekt! Mer än så vill jag inte avslöja.

Läs!

Har nu läst ut Robert Jordans Begynnelsen och är grymt sugen på att läsa fortsättningen. Som inte finns. Ja, det var ju inte precis någon överraskning men jag känner mig snopen i alla fall!

Boken var, som ni förstått, bra. Den utspelar sig vid tiden för Rand al'Thors födelse. Hans födsel har omtalats i ett varsel och Aes Sedaier från Tar Valon skickas ut för att finna honom. Mörkervännerna från Svarta Ajah har också fått veta att han finns och saboterar systrarnas sökande.

De nyblivna systrarna Moiraine och Siuan leder sitt eget hemliga sökande. I sökandet stöter de på både vänner och fiender.

... Robert Jordans prolog till Sagan om drakens återkomst. Kanske dumt av mig eftersom oddsen att den blir fullbordad kanske inte är de bästa. Robert Jordan dog för ett halvår sedan i en blodsjukdom och hann således inte slutföra sin mastodontserie om Rand Al'Thor.

Serien har blivit allt längre och längre. Till och med de mest hårdföra och fanatiska Jordan-fansen började protestera mot hans frikostiga användning av jordens ändliga tillgångar. Robert Jordans änka har dock beslutat sig för att låta en annan författare slutföra hans mästerverk.

För visst är det något av ett mästerverk! De innehåller enorma mängder ord, namn och nördfakta men de är också humoristiska, spännande och överraskande. Begynnelsen, som prologen heter, är till och med bättre än jag mindes att serien var. Kanske var det bara mitt sug efter fantasy som fick sin behövliga dos?

För några dagar sen läste jag ut Kellermans Ond kärlek som var en ganska osannolik historia om en hämnande psykologhatare. Helt okej för genren, men ingen favorit. Beslutade mig för att hålla upp med Kellerman-läsandet ett tag och fokusera på annat. Det känns som om jag kanske fått en överdos.

Läste ut Jonathan Kellermans Kära Gina häromdagen. Det måste nog vara en av de svagare böckerna i serien. Åtminstone i min smak.

Den handlar om en gammal skådespelerska som efter en kometbetonad karriär plötsligt står med ett liv i spillror. En bekant har lejt en skurk som kastar syra i hennes ansikte. Skådespelerskan, Gina, gifter sig och föder ett barn. Hon blir snart änka och hennes tidigare upplevelser gör att hon drabbas av agorafobi.

Dottern Melissa lider av moderns sjukdom och tarpå egen hand kontakt med sjukvården. Alex Delaware tar hand om henne och gör henne till en förhållandevis normal flicka. Tio år senare tar Melissa kontakt med Delaware igen. Denna gång är hon orolig för hur hennes flytt till universitetet ska påverka modern. Gina har påbörjat terapi för sin agorafobi och gift om sig. Melissa befarar att hennes frånvaro ska få modern att återfalla i sjukdom.

Detta behöver hon dock inte oroa sig för så länge. Gina försvinner spårlöst på vägen till sin terapeut. Samtidigt har hennes antagonist, mannen som stod bakom syraattacken, återvänt till Los Angeles.

På pappret låter det jättespännande. I själva verket var boken ganska segdragen och ordrik utan att egentligen säga så mycket. Villospåren är många och tydligt utlagda. Det märkligaste är nog att just denna bok ofta används för att beskriva Kellermans storhet. Hade detta varit min första Kellerman-bok vet jag inte om jag läst flera...

Roade mig med att göra ett boktest så här i min nyfunna ledighet. Det här blev resultatet!