Lilla A på sjukhuset
För en dryg månad sen upptäckte vi att lilla A började skela på höger öga. Vi hade dess förinnan sett att han hade problem med blinkningen. Han blinkade hårt och distinkt flera gånger och hade problem med att fokusera. Alla dessa problem började hastigt och vi förstod att det inte låg naturliga orsaker bakom.
Vi ställde in det planerade släktkalaset och åkte till barnakuten istället. det stod snart klart att det inte var en "normal" skelning utan något som styr ögonrörelserna var fel. Detta blev inledningen till ett fullkomligt osannolikt, mardrömsartat dygn där vi slets mellan hopp och förtvivlan. Lilla A var på den ena undersökningen efter den andra, fick lugnande medel, fick dropp, fastade, elektroder fastsatta, sövdes, magnetröntgades i en aldrig sinande ström. Skrämmande saker för en vuxen, ännu mer skrämmande för en tvååring.
Den egentliga orsaken är inte helt utredd men arbetshypotesen är att han efter en rejäl smäll i pannan fått skador på en nerv som styr ögonrörelserna i höger öga. Han har under månaden som gått börjat ta kommando över sitt öga igen men lite skelning finns kvar.
Vi fick en remiss för återbesök på ögonavdelningen härom veckan och i morse tog Tiger med sig lilla A tillbaka dit. Lilla A var förstås inte särskilt glad åt att återvända utan kinkade och var rädd mest hela tiden. Det värsta var att hans journal var ganska knapphändigt förd och att de hela tiden frågade Tiger om vad som tilldragit sig...! Att det skulle röra sig om en trasig nerv verkade vara helt uteslutet. De vägrade i princip tro på att ingen i vår familj skelade.
" Det är ju ganska vanligt att det debuterar i den här åldern. Bär storasyster glas?"
Nej, det gör hon inte. Nej, ingen skelar i familjen. Nej, skelningen kom från ena dagen till den andra. Nej, jag har ingen aning om vad vi ska göra härnäst (jag är inte läkarutbildad). Läkarpersonalen på ögonavdelningen, som jobbar med barn till vardags, hade ingen aning om hur de skulle behandla ett ledset barn med skelproblematik...
De kom inte fram till något vettigt alls och inget blev varken sagt eller gjort. De hade lite funderingar på att ge honom lugnande medel igen men verkade utöver det inte ha någon plan alls. Både jag och Tiger säger nej till det; vårt barn är ingen nåldyna! Han är inget försöksobjekt utan en pojke som vid det här laget utvecklat sjukhusskräck.
Återkommer i ärendet så småningom.
Vi ställde in det planerade släktkalaset och åkte till barnakuten istället. det stod snart klart att det inte var en "normal" skelning utan något som styr ögonrörelserna var fel. Detta blev inledningen till ett fullkomligt osannolikt, mardrömsartat dygn där vi slets mellan hopp och förtvivlan. Lilla A var på den ena undersökningen efter den andra, fick lugnande medel, fick dropp, fastade, elektroder fastsatta, sövdes, magnetröntgades i en aldrig sinande ström. Skrämmande saker för en vuxen, ännu mer skrämmande för en tvååring.
Den egentliga orsaken är inte helt utredd men arbetshypotesen är att han efter en rejäl smäll i pannan fått skador på en nerv som styr ögonrörelserna i höger öga. Han har under månaden som gått börjat ta kommando över sitt öga igen men lite skelning finns kvar.
Vi fick en remiss för återbesök på ögonavdelningen härom veckan och i morse tog Tiger med sig lilla A tillbaka dit. Lilla A var förstås inte särskilt glad åt att återvända utan kinkade och var rädd mest hela tiden. Det värsta var att hans journal var ganska knapphändigt förd och att de hela tiden frågade Tiger om vad som tilldragit sig...! Att det skulle röra sig om en trasig nerv verkade vara helt uteslutet. De vägrade i princip tro på att ingen i vår familj skelade.
" Det är ju ganska vanligt att det debuterar i den här åldern. Bär storasyster glas?"
Nej, det gör hon inte. Nej, ingen skelar i familjen. Nej, skelningen kom från ena dagen till den andra. Nej, jag har ingen aning om vad vi ska göra härnäst (jag är inte läkarutbildad). Läkarpersonalen på ögonavdelningen, som jobbar med barn till vardags, hade ingen aning om hur de skulle behandla ett ledset barn med skelproblematik...
De kom inte fram till något vettigt alls och inget blev varken sagt eller gjort. De hade lite funderingar på att ge honom lugnande medel igen men verkade utöver det inte ha någon plan alls. Både jag och Tiger säger nej till det; vårt barn är ingen nåldyna! Han är inget försöksobjekt utan en pojke som vid det här laget utvecklat sjukhusskräck.
Återkommer i ärendet så småningom.
Kommentarer
Trackback
