aquilegia

Nu ikväll var jag och stora M och tittade på teatern Ringaren i Notre Dame. Hon satt helt fascinerad under den tid (ca 100 min) som den varade. Egentligen var frågan om den alls var tänkt till barn trots att den lanserades som en familjeföreställning. Oavsett vilket hade vi stor behållning båda två.

Svårast hade hon nog att begripa att de två spädbarnen i början (Quasimodo och Agnes) senare i pjäsen var vuxna utan någon egentlig tid hade gått. Jag vet inte hur många gånger hon frågade om "de var bebisarna". Mest intryck gjorde scenen när Quasimodo och Esmeralda klättrar omkring i klocktornet och sjunger att de är vänner. Dan Kandells Quasimodo svingar sig i kyrktornet som en fullfjädrad akrobat och gör en vänlig och ömsint tolkning. I flera tidningsrecensioner har han fått kritik för att vara aningen banal men jag håller inte med. Jag tycker att han har en bra sångröst och lyfter fram karaktären precis lagom mycket. Cecilia Borsséns Esmeralda är fantastisk! Efter att ha sett henne i uppsättningen av Camping är det ofattbart att se henne göra Esmeralda. Två vitt skilda personligheter men båda två precis lika trovärdiga!

Det är läckert att se hur ögonen lyser på barnen inför det högtidliga och påkostade sceneriet. Stora M pratar ofta andäktigt om just "tujater" (som hon uttalar det).

Skojigt var också att det fanns folk vi kände på scenen (vilket vi inte visste innan). En av mina gamla elever fanns med liksom en pappa till en av stora M:s danskompisar. Hon hade lite svårt att få ihop honom med hans roll. "Varför var han elak, mamma?". Jag försökte förklara att det var så hans roll var och att han ju inte är elak på riktigt...