aquilegia

Nu ikväll var jag och stora M och tittade på teatern Ringaren i Notre Dame. Hon satt helt fascinerad under den tid (ca 100 min) som den varade. Egentligen var frågan om den alls var tänkt till barn trots att den lanserades som en familjeföreställning. Oavsett vilket hade vi stor behållning båda två.

Svårast hade hon nog att begripa att de två spädbarnen i början (Quasimodo och Agnes) senare i pjäsen var vuxna utan någon egentlig tid hade gått. Jag vet inte hur många gånger hon frågade om "de var bebisarna". Mest intryck gjorde scenen när Quasimodo och Esmeralda klättrar omkring i klocktornet och sjunger att de är vänner. Dan Kandells Quasimodo svingar sig i kyrktornet som en fullfjädrad akrobat och gör en vänlig och ömsint tolkning. I flera tidningsrecensioner har han fått kritik för att vara aningen banal men jag håller inte med. Jag tycker att han har en bra sångröst och lyfter fram karaktären precis lagom mycket. Cecilia Borsséns Esmeralda är fantastisk! Efter att ha sett henne i uppsättningen av Camping är det ofattbart att se henne göra Esmeralda. Två vitt skilda personligheter men båda två precis lika trovärdiga!

Det är läckert att se hur ögonen lyser på barnen inför det högtidliga och påkostade sceneriet. Stora M pratar ofta andäktigt om just "tujater" (som hon uttalar det).

Skojigt var också att det fanns folk vi kände på scenen (vilket vi inte visste innan). En av mina gamla elever fanns med liksom en pappa till en av stora M:s danskompisar. Hon hade lite svårt att få ihop honom med hans roll. "Varför var han elak, mamma?". Jag försökte förklara att det var så hans roll var och att han ju inte är elak på riktigt...

Jag och barnen tog en liten biltur här på förmiddagen. Jag önskade mig en liten tur till blomsteraffären och barnen önskade sig en tur till leksaksaffären. Det blev båda delar.

Jag gjorde några impulsköp som kanske inte var så välavvägda... Stora M fick bestämma färgerna vilket innebär att allt det köpte går i olika nyanser av rosa... Tanken var hur som helst att allt skulle vara vinterhärdigt så att jag slipper gräva upp eländet på hösten. Det blev en rosa lilja, en rosa kalla och en rosa luktpion. Pioner har jag länge gått och suktat efter. Nu måste jag bara göra en riktigt noggrann planering av rabatten så att jag inte totalt biter mig i foten.

De var riktigt fina på bilden åtminstone.

Jag avslutade precis ett samtal med min mamma - frågan är om alla medlemmar av hennes generationen verkligen ska ha en dator? Hon älskar sin dator men behärskar den ungefär lika bra som man behärskar ett framrusande orkanväder.

Idag upptäckte hon (med min hjälp) "den här datorn" eller "datorn" som Vista tydligen kallar det. Hur i hela fridens namn har hon lyckats hålla datorn i gång i ett halvår utan att någonsin ha varit där? Ja, jag fattar det inte. Det största problemet är nog inte hennes ovana utan snarare hennes osäkerhet - hon är spattig som en kalv på grönbete och fingrarna snuddar än den ena än den andra felaktiga länken eller tangenten... Varje gång får hon halvt panik och tror att hon har raderat viktiga komponenter.

Det är ljuvligt vårväder idag. Det känns lite overkligt att vi var ute och byggde snögubbe i förrgår. Sitter framför datorn med varm choklad med grädde och saltgurkemackor. Schysst!

Tanken att gå tillbaka till jobbet på måndag är vedervärdig. Jag avskyr egentligen inte mitt jobb men det är så förbannat stressigt och är man det minsta efter med något arbete får det gigantiska konsekvenser. Jag måste dra ner tempot, för min egen skull. Jag skulle självklart ha gjort lite arbete nu under ledigheten men hur intresserad har jag varit av det, tror ni? Rätt svarat: Inte alls.

Mina frösådder har äntligen tagit sig! På andra varvet tycks jag göra betydligt mer rätt och får minsann utdelning. Följande har grott (sen sist):

Agastache "Apache Sunset"
Röd rudbeckia
Fingerborgsblomma
Lejongap



Bilden från odla.nu

Nu på förmiddagen ska vi göra en liten tur till det lokala köpcentret. Stora M ska på femårskalas på söndag. Vi behöver alltså köpa present och dessutom utklädningskläder eftersom det blir maskerad. Vanligtvis brukar jag sy något men jag känner att både tiden och inspirationen tryter. Tiger frågade henne om hon inte kunde tänka sig att vara indian (eftersom vi har kläder till det). Det gick förstås inte. Hon skulle ju vara älva eller fé vilket inte var så svårt att räkna ut.

... Robert Jordans prolog till Sagan om drakens återkomst. Kanske dumt av mig eftersom oddsen att den blir fullbordad kanske inte är de bästa. Robert Jordan dog för ett halvår sedan i en blodsjukdom och hann således inte slutföra sin mastodontserie om Rand Al'Thor.

Serien har blivit allt längre och längre. Till och med de mest hårdföra och fanatiska Jordan-fansen började protestera mot hans frikostiga användning av jordens ändliga tillgångar. Robert Jordans änka har dock beslutat sig för att låta en annan författare slutföra hans mästerverk.

För visst är det något av ett mästerverk! De innehåller enorma mängder ord, namn och nördfakta men de är också humoristiska, spännande och överraskande. Begynnelsen, som prologen heter, är till och med bättre än jag mindes att serien var. Kanske var det bara mitt sug efter fantasy som fick sin behövliga dos?

För några dagar sen läste jag ut Kellermans Ond kärlek som var en ganska osannolik historia om en hämnande psykologhatare. Helt okej för genren, men ingen favorit. Beslutade mig för att hålla upp med Kellerman-läsandet ett tag och fokusera på annat. Det känns som om jag kanske fått en överdos.

Såg på den nya dokumentärserien Barnmorskorna igår. Oj, vad mycket minnen det väckte. Både positiva och negativa. Särskilt hon som hade värkar i en hel evighet - så var det för oss med stora M. Jag hade värkar konstant i tre dygn. Det värsta var nog att de höll i sig var tionde minut, vilket innebar att de inte var särkskilt effektiva men omöjliggjorde all sömn!

Till slut efter elefantdoser av värkstimulerande medel fick vi vår lilla prinsessa. Det var, som ni nog förstår, värt allting.

Med lilla A var det tvärtom - det gick i ett rysligt tempo. Nästan för fort och explosivt. Tack och lov hade jag världens bästa barnmorska i det läget annars hade jag kanske rasat ihop. En person som jag tyckte mycket om hade tagit livet av sig två dygn innan. Det var med hennes bild på näthinnan jag födde mitt barn.

Jag och barnen inledde dagen med lite snölek. Stora M har länge tjatat om att vi skulle bygga en snömus(?) och en lykta. Varför hon snöat in på just en snömus vet jag inte. Kanske har hon sett något på barnprogrammen? Snömusen blev faktiskt bra men lever ett farligt liv i det skånska klimatet. Just nu töar det snabbt och snömusen är bara minuter från att bli ett huvud kortare.

Tiger har tänt snölyktan nu i mörkret. Mäkta populärt! Jag hör lilla A hoppa jämfota i vardagsrummet skrikandes: "Elda gubbe! Elda gubbe!" Allt som är gjort av snö är såklart snögubbar...

Vi gjorde ett besök på biblioteket också. Vi blev inte så långvariga eftersom lilla A blev sur och ville kasta böcker på golvet. Betydligt mindre populära, än när vi kom, traskade vi ut igen.

Jag har ju som bekant varit lite bekymrad över mina stackars Phalaenopsis. Luftrötterna ser ut som de har något slags spetälska. Spana in bilden:

Under eftermiddagen var vi på IKEA. Stora M säger plötsligt på lampavdelning:

- Mamma, det luktar äckligt här. Varför luktar det äckligt?
- Jag vet inte riktigt.
Tiger har under tiden seglat iväg några meter framåt.
- Mamma! Är det inte pappa som luktar äckligt?
Stora M susar iväg efter sin pappa.
- Är det du som luktar äckligt pappa? Har du fisit?
Expedit tittar storögt och fnissar sedan tyst för sig själv.

Jag hade också vissa svårigheter att hålla mig för skratt. Framför allt efter Tigers skuldmedvetna min.

Nu börjar fröna gro på allvar :) Här nedan ser du mina fina stockrosor så här långt. Sorten ska bli bourgogneröda mot det brunsvarta. Sorten heter "Watchman".

Läste ut Jonathan Kellermans Kära Gina häromdagen. Det måste nog vara en av de svagare böckerna i serien. Åtminstone i min smak.

Den handlar om en gammal skådespelerska som efter en kometbetonad karriär plötsligt står med ett liv i spillror. En bekant har lejt en skurk som kastar syra i hennes ansikte. Skådespelerskan, Gina, gifter sig och föder ett barn. Hon blir snart änka och hennes tidigare upplevelser gör att hon drabbas av agorafobi.

Dottern Melissa lider av moderns sjukdom och tarpå egen hand kontakt med sjukvården. Alex Delaware tar hand om henne och gör henne till en förhållandevis normal flicka. Tio år senare tar Melissa kontakt med Delaware igen. Denna gång är hon orolig för hur hennes flytt till universitetet ska påverka modern. Gina har påbörjat terapi för sin agorafobi och gift om sig. Melissa befarar att hennes frånvaro ska få modern att återfalla i sjukdom.

Detta behöver hon dock inte oroa sig för så länge. Gina försvinner spårlöst på vägen till sin terapeut. Samtidigt har hennes antagonist, mannen som stod bakom syraattacken, återvänt till Los Angeles.

På pappret låter det jättespännande. I själva verket var boken ganska segdragen och ordrik utan att egentligen säga så mycket. Villospåren är många och tydligt utlagda. Det märkligaste är nog att just denna bok ofta används för att beskriva Kellermans storhet. Hade detta varit min första Kellerman-bok vet jag inte om jag läst flera...

Mina gamla orkidéer har fått sig en liten knäck. Det märkliga är att de tycks ha mörka fläckar på luftrötterna (mögel?) men är alldeles förtorra i konsistensen med torra toppar. har de fått för mycket vatten eller för lite?

Oavsett vilket tycks de trivas bra ändå (förutom luftrötterna ovan jord). Två stycken får precis nya stänglar och de övriga tre blommar. De kan ju inte må uruselt iallafall. Jag får väl ha det under uppsikt.

Så här i påsktider är Tjuvlyssnats systersajt Tjuvtittat givetvis inställda på just... påsk (och en aning snusk i vanlig ordning).

Man har i GP ställt frågan vad som är det värsta man kan lägga i någons påskägg.

En ung dam (?) vid namn Soffie har följande svar:

"Man letar upp en gubbe på 90 år som inte tvättar sig, inte har eller vet hur man tvättar sina kläder. Man ber honom olla påskägget, sen lägger man i hans kalsonger och näsduk i ägget. Vips, jätteäckligt."

Ja, det vill jag lova. Eww, det är naaasty!

Ursprungliga inlägget hittar du här.

Vaknar av att stora M skriker i falsett till TV:n:

- Swiper är DÄR. Bakom er! Vid sidan! SWIPER, INTE STJÄLA! SWIPER, INTE STJÄLA! SWIPER, INTE STJÄLA!

Tack, Dora Utforskaren! You made my day...

Dottern har för övrigt en stark tilltro till att figurerna i TV-programmet hör henne. För att inte tala om att de behöver henne. I ett anfall av pur elakhet berättade Tiger att de inte kan höra henne.

- Prova att inte göra som de säger så får du se!

Stora M lät sig dock inte bekomma. Hon fortsatte hojta åt TV:n och fick ett tack från Dora för sin hjälpsamhet. Stora M vänder sig triumferande till Tiger och ler i mjugg:

- Ha, där ser du, pappa! De hör visst!

Igår kväll surfade jag runt på Neovitas orkidéprat och blev alldeles hagalen efter alla ljuvligheter som finns. Än så länge är jag fortfarande inriktad på kära gamla Phalaenopsis även om det finns massor med andra skojigheter. De jag har tycks må ganska bra eftersom två nya stänglar är på framfart. Luftrötterna ovan jord ser dock lite sorgsna ut - troligen beror det på att jag hållit igen på vattningen nu i vinter. Ja, vi får väl se hur det artar sig.

Men det jag ville säga var att tydligen är Välaplantor här i närheten något av mästare på orkidéer. Hade ingen aning eftersom jag inte varit där. Vi är sanslöst bortskämda med blomprakt i trakten (Sofiero, Fredriksdal, Flora Linnea, Cedergrens m fl). De öppnar tydligen först 1 april igen. Gissa vem som bankar på porten då?

Jag och Tiger satt i bilen i eftermiddags, tämligen nöjda med oss själva. Påsklediga och framför allt bara väldigt nöjda med oss själva. Anledningen till denna otippade nöjdhet var att vi lämnat tillbaka en lampa i lampaffären. Vi bestämde oss för ett tag sen att vi verkligen behöver en lampa ovanför matbordet i vardagsrummet. I en av stadens lampaffären hade Tiger snackat in sin ordentligt och fått massor med hjälp och service. Vi köper hem Lampan med stort L. Den visar sig var lika upphetsande som messmör. Inte alls, med andra ord.

Lampan måste tillbaka.

Ingen är dock speciellt hugad. Tiger allra minst efter sitt jiddrande med (de kvinnliga) försäljarna. Dagarna springer iväg och vi inser att den här dagen är den sista som vi kan göra ett återköp med någon slags heder i behåll. I lampaffären pratar jag på och försäljerskan gör sitt bästa för att pracka på oss något annat istället. Vi är dock ståndaktiga och köper ingen ny lampa.

Väl i bilen igen ser vi en skäggig man på en gammal cykel. Han har en Kånken-ryggsäck på ryggen.

- Han är med i Jordens vänner, säger Tiger.
- Ja, jag förstod nästan det, säger jag. Ja, antingen det eller hemlös.

Tiger tittar på mig i några sekunder och gapskrattar sedan. Man har inte roligare än man gör sig.

Roade mig med att göra ett boktest så här i min nyfunna ledighet. Det här blev resultatet!

Sådde litegrann idag också. Luktärter. Så underbart vackra och ganska anspråkslösa faktiskt. Jag sådde två sorter, nämligen Rosy dawn och Oxford blue. Så här ser de ut:



Det förstås - jag sådde visst riddarsporrar också!

Varje gång jag hör Marie Picassos Winning streak byter jag automatiskt ut orden till

Now it's you and me on a killing spree
Got a feeling we do belong
To this magic spot right here at the top
Where the feeling it can't go wrong
Cause is you and me on a killing spree
This is where I loved to be
Cause as long as you're with me It's a killing spree

Lite som i Tarantinos Natural born killers

Jag har insett att jag måste börja plantera på allvar... jag ligger efter schemat. Har en del växter som inte alls vill som jag. Något har jag uppenbarligen gjort fel. Nu testar jag med nya metoder och nya växter.

Idag har jag sått

• Akleja "Emperor"

• Akleja "Blue bonnets" (två olika metoder för att utröna vilken som verkar mest effektiv)

Förbereder

• Riddarsporrar "Blue fountains" genom att sätta ut påsen med fröer i kyla i två dygn. Sen kanske de blir tacksamma i värmen och vill gro.
• Stockros "Watchman" får dra vatten i ett dygn för att säkert gro.
• Luktärter " Romeo", "Pulsar", "Oxford Blue", "Rosy Dawn" och "Champagne Bubbles" får dra vatten tills grön fläck visar sig.

Jag vill verkligen att dessa ska gro. Jag är lite besviken på min "tur" så här långt. Jag misstänker att jag haft för mycket vatten, för lite ljus och kanske en aning för kallt. Nu testar jag igen. Det som grott hittills är två sorters violer/penséer och ev en pampasgräs.


Violer som kommit upp                Pampasgräs som troligen kommit upp


Akleja som är nyplanterad               Riddarsporre som snart planteras

I mars börjar det äntligen snöa i Skåne! Alla har andlöst väntat i månader i sträck men ingen snö har visat sig... förrän... tulpaner och allsköns vårlökar visar sig. DÅ blir det snöfall!

En tanke slog mig just nu - vi kommer att få FÖRSTÄRKT RASTVAKT. Attans också. Så fort snön slår till i Skåne får man plötsligt ett obegränsat antal rastvakter att se fram emot. Alla pojkar blir som galna och ger sig på att mula tjejer i korridoren, dra ner stackars förstaklassare i en snödriva eller skapa isbollar att kasta på vemsomhelst. Fan! Jag hade glömt vad snö innebär i mitt yrke. Jag inser att jag har flera timmars obetalt (och framgångslöst) polisarbete under veckan...

Helgen var som vanligt snabbt avklarad och när arbetsveckan kom var jag lika trött som när den förra slutade. Vi hade besök från min gamla chattkompis och hennes familj. De är ganska nyligen nyblivna föräldrar och här ännu inte blivit blasé på uppgiften. Således var det nästan omöjligt att föra ett normalt samtal (som det ofta är med nyblivna föräldrar). Konversationen löd ungefär så här:

Jag: Kommer du ihåg Sanna...
Kompis: Såg du, Niklas? Nu log hon sådär sött igen... så som hon gjorde i förra veckan på babysimmet! Kan inte du vara beredd med kameran nu här? Om hon skulle göra sådär igen?
Jag: Jo, alltså, du vet Sanna som jobbade på samma bokhandel...
Kompis: Niklas! Du kan ju inte bara släppa henne sådär! Hon är inte tillräckligt stadig för det. Man måste hålla handen bakom hennes rygg hela tiden.
Niklas: Ja, men det gjorde jag ju.
Kompis: Inte hela tiden. Jag såg att hon vinglade till!
Jag: Sanna, hon som jobbade på bokhandeln. Hon sa att de också hade funderat på...
Kompis: Åh, nu blev hon ju ledsen! Kom till mamma, sötnos! Niklas, jag kan ta henne. Kommer du med henne?

Jag ger upp min monolog utan åhörare.

Lite frustrerande är det att inte ha uttalat en hel mening utan att bli avbruten under flera timmars tid. De flesta av våra kompisar började snäppet efter oss med barnalstring. Flera av dem är dessutom inne på nummer tre i barnaskaran. Många bebisar blir det. Problemet är väl snarast att ingen som inte själv är barnfamilj vill umgås med oss som är just barnfamiljer.

Jädrar vad gnällig jag blivit på sistone. Är det trettioårskris månne? ;)

De senaste veckorna har jag varit fullständigt uppslukad av mitt läsande. De ibland långdragna nattningarna av lilla A har alltså något positivt med sig; läsa i lugn och ro!

Jag har nu läst färdigt Catharina Sundberg-Ingelmans trilogi om Erik och Estrid från Birka. Serien inleds med Vikingablot, härnäst kommer Vinkingasilver och sist Vikingaguld. Serien inleds med att Eriks fästmö Jorunn gifter sig med hans bror Harald. Erik är då på väg hem från sin treåriga härnad. Jorunn har lovat att vänta på honom i ett år och givit upp hoppet om att Erik någonsin ska återvända igen. Hon övertalas till bröllop med Harald. Kärleken till Erik har inte slocknat och de ses i lönndom då och då. Harald överger asatron och konverterar till sydlänningarnas religion kristendomen. Jorunn vägrar och det blir nådastöten för deras från början sargade äktenskap.

Erik har under tiden tytt sig till en ung, ensamstående mor; Estrid. Estrids son Toste är frukten av hennes affär med munken Ansgar. I de tre bäckerna följer man både Estrid, Erik och i viss mån Toste. I centrum står birkabornas leverne, handel och motvillighet/beredvillighet att följa den nya kristendomen.

Huvudhistorien är i sig inget revolutionerande. I princip är den densamma som i alla andra böcker; kärleken mellan man och kvinna. Det intressanta ligger i könsrollerna under denna tid och de ritualer/seder man tycks ha ägnat sig åt under denna tid.

Mitt andra läsintresse har varit en gammal favorit; Jonathan Kellerman. Trevligt att återknyta bekanstskapen med hans vältecknade huvudkaraktärer Milo Sturgis och Alex Delaware.

Stora M hade besök av sin lille pojkvän idag. Och det i sin tur fick mig att fundera över alla dessa piedestalbarn. De som lyfts upp på piedestal av sina föräldrar och som i deras ögon inte kan göra fel. Och skulle de någonsin göra fel så är det helt enkelt inte fel - åtminstone inte för just deras barn.

Min stora M och lilla A är definitivt inte perfekta och det finns dagar när jag allvarligt överväger om mina uppfostringsmetoder är redo för soptippen. Men jag tror att jag, åtminstone just nu, lyckats ingjuta något slags känsla för vett och hyfs. Så är dock inte fallet med dotterns alla kompisar.

Igår hämtade jag kidsen på dagis och träffade på stora M, Ludvig* och Felicia* vid det stora magnoliaträdet vid dagis.  Trädet ägs för övrigt av en mycket trädgårdsintresserad och argsint dam. Felicia och Ludvig nyper obekymrat knoppar av trädet och jag talar om att det inte är så lämpligt. Felicia tittar under lugg och säger surmulet: "Men jag VILL!" Jag berättar att trädet ägs av den arga damen och att man inte får ta saker som inte är ens egna. "Men jag VILL det!", säger Felicia truligt. "Men då blir det ju inga blommor på trädet...". "Men jag VILL! Jag tycker det är roligt". Slut på konversationen. Jag är en, för henne, relativt obekant person. Om en vuxen sa åt mig i femårsåldern skulle jag lyda snabbare än kvickt.

Det som fick mig in på tanken idag var, som sagt, dotterns "pojkvän". Jag hade dukat fram fika åt oss alla. Vars en muffins och två småkakor var. Muffinsen föll tydligen lille Alex* på läppen eftersom han åt två på raken och mumsade i sig lilla A:s påbörjade muffins också under tiden som han och jag var på toaletten och bytte blöja! Lilla A blev ganska ledsen när han kom tillbaka och upptäckte det... Jag berättade för Alex att det ju var roligt att han tyckte om muffinsen men att det inte var så bra att han ätit upp lilla A:s muffins utan att fråga.

Hmm... är det verkligen meningen att man ska uppfostra andras barn? I viss mån tycker jag nog att man ska svara ja på den frågan. Det kanske är det som är fel i dagens samhälle; att när barnens föräldrar inte tar ansvar så är det ingen annan som gör det heller. Resultatet blir barn som inte uppfostrats alls av någon. Fullkomligt livsfarligt. MEN man skulle ju tycka att dessa föräldrar som är fullt fungerande i samhället, och i vissa fall välutbildade dessutom, skulle kunna klara större delen av uppfostrandet själva. Eller?

Finns det en särskild anställningsidé på Aftonbladets radioredaktion?

Personalkontoret:

Bertil: Jaha, gott folk, vi har vikande lyssnarsiffror... Vi måste ha ett vinnande koncept! Något som får folk att haja till... ja, kanske till och med att sitta och fundera på vad det egentligen är de hör. Något revolutionerande!
Kalle: Hur tänker du nu? Att vi ska fabricera nyheter, typ J Lo hånglade upp en enbent dvärg på Café Opera under sitt senaste sverigebesök?
Bertil (bleknar): Nej, det vågar vi inte...! Kommer du inte ihåg när "Skärgårdsdoktorn-Ebba" hotade med stämning efter att vi berättat om hennes felsteg i Let's Dance... Nej, du är alldeles galen!
Nisse: Men vad ska vi då locka med om vi inte kan locka med våra nyheter?
Bertil: Hmm... jag vet! Vi anställer folk med jätteunderliga namn så att folk lyssnar på våra nyheter bara för att försöka luska ut deras namn. Det är ju ofarligt ur stämningssynpunkt.

Där har ni förklaringen till att nyhetsankarna heter saker i stil med Engla Jamais, Messiah Hallberg, Miklo och Erika (med betoningen på E:et). Och tydligen är jag inte ensam om att undra.

Stora M har, som sagt, haft sitt barnkalas och var tydligen huvudpersonen på dagis idag. Hon och hennes killkompis Alex* har från dag 1 på dagis (för snart tre och ett halvt år sen) varit väldigt bundis. Alex, som har en storasyster och därför vet hur det ska gå till, har varit mycket tydlig med att han är kär i våran stora M. Stora M har tagit det hela med ro och meddelade frankt att han minsann var kär i sin flickkompis Awa*. Alex protesterade ljudligt - inte kunde en tjej vara kär i en annan tjej. Hemma hade vi många invecklade och innehållsrika diskussioner om man kunde vara kär i en tjej om man själv var tjej. Stora M avslutade diskussionen med att hon nog var mest kär i lillebror Lilla A. Ny diskussioner... :)

Härom månaden kom dåndimpen. Alex var inte längre kär i stora M utan i kompisen Awa. Gråt och tandagnissel skulle man kunna tro. Stora M tog dock det som en man (kvinna?). Hon berättade sin plan; så länge Alex var kär i Awa så skulle hon själv vara kär i Ludvig*! När Alex blev kär i henne igen skulle hon helt enkelt byta objektet för sin ömma låga! Jag och Tiger (sambon) utbytte en blick. Så länge kärleken håller sig på den här nivån ska det nog gå vägen. :)

JAA! Barnkalaset med 10 barn är äntligen i hamn. Enligt planen skulle de ju vara tolv men de två som inte OSA:at kom inte alls. Lite snopet förstås men egentligen ganska skönt - tio barn är ju trots allt mindre än tolv.

Först när de kom hade vi välkomnande och paketöppning. Stora M fick jättemånga fina och roliga saker. Min kusin Agneta stannade och hjälpte till; de har ju en liten bit att åka. Efter det var det mat; kycklingspett, minitomater, gurka, ananas, vindruvor, physalis, jordgubbar och saft.

Efter maten schasade vi ut allihopa och lekte lekar; äta hängande kaka utan händer och säckhoppning. Kakätningen var populär!

In igen! Glassbomb och rullrån på bordet. De åt som hästar! Mer än 3½ liter glass gick åt!! Efter det berättade jag lite om den tuffe sjörövaren kapten Svartskägg och hur snäll han var mot alla barn (det sista fick jag lägga till när en av de små gästerna nästan började gråta). Sen ropade vi på kapten Svartskägg och efter några sekunder så kom han med svärdet i handen. Och så berättade han att han hade haft en jättestor skatt han haft men han blev jagad av den elake kapten Enöga. Svartskägg gömde då sin skatt i tio små skattkistor och hade skrivit små ledtrådar till dem. Varje barn fick en ledtråd på vers och fick leta upp sin skattkista (med godis) på olika ställen; t ex i tvättmaskinen, i bastun eller i brevlådan. Jättebusigt och skojigt, tyckte alla barn.

Sen började föräldrarna komma troppande - perfekt timing! Lite mör är jag allt men det var väldigt
lyckat. pust!

Vi har haft underbart väder idag och samtliga fönster på undervåningen har blivit putsade utvändigt. Inte så dumt med tanke på att utsikten har varit rejält smutsfläckad på sistone.

Förberedelserna för kalaset går framåt - även om jag förbannar min käcka påhittighet för tillfället. Att sitta och klippa till, klä, dekorera och fästa kardborreband på tolv (12) små skattkistor, som så småningom ska innehålla godis, är ganska tidskrävande. För att inte tala om att sitta och skriva tolv (12) små rimmade ledtrådsverser till alla de tolv (12) skattkistorna... Puh! Nästa år blir det Busfabriken. Nej, det blir det inte. Jag har min stolthet, så det är bara ett tomt hot ;).

Nix, nu tror jag att jag ska ta en titt på Andra chansen.

Solen skiner idag! Jag har lovat stora M att jag ska hoppa hopprep med henne ute. Det ser fantastiskt skojigt ut - hon tar i allt vad hon kan med sin lilla 5-åriga kropp och mer än 3-4 hopp går knappt att få till. Hon är otroligt entusiastisk och stolt! Härligt!

Själv står jag upp över öronen i kalasförberedelser. Femårskalaset går av stapeln imorgon och vi har i vårt övermod bjudit in 11 barn. "Det är allltid ett par som tackar nej", sa vi. Tji fick vi. ALLA har tackat ja! Tursamt nog skrev jag på inbjudningskortet att alla barn ska ta med kläder för utelek så blir det FÖR illa skjutsar vi ut dem i trädgården :)

Vad är det med fredagar som gör att förväntningarna gör ett osannolikt raketskutt. Det är såklart givet att det ska bli något av en katastrof.

Lilla A är vansinnig och skriker hysteriskt. Fullständigt omöjlig att trösta. Alla är sura och gnälliga. Sambon är värst - kolsyran i coca colan sprutar ut och han är muttrar något om "att repet är enda utvägen"... Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Ja, ja, klockan är trots allt bara 19.11. Det kan säkert bli bättre :)

Efter X antal veckor har jag fortfarande bara fem plantor som grott... Jag är en tålmodig människa - men det får faktiskt finnas gränser! Den andra fröboxen har åkt in i bastun; småkallt och mörkt gör kanske underverk?

Lilla A blev hemskickad från dagis idag - magsjuka. Jag vet inte hur många gånger jag fått dra historian om vår sjukhusvistelse vid det här laget. På det hela taget tycks han ha hämtat sig ganska bra vid det här laget. Skelar gör han fortfarande men jag tycker att det verkar bättre, trots allt :)

Igår var vi och "tittade" på våra kompisars nya bebis. Våra barn var ganska till sig men jag tror inte att de skulle önska sig ett syskon i praktiken, mest i teorin. "Beisen", som lilla A säger, var särskilt intressant för att den var så liten och mjuk. Allt enligt mina barn.

Jag läste ut Catharina Ingelman-Sundbergs Vikingablot idag. Ganska intressant, kanske inte så jätterevolutionerande ur språkperspektiv men absolut intressant och tänkvärt om man betänker kvinnans roll under vikingatiden. Jag inser hur mycket det är jag inte vet om den tiden trots att jag alltid varit intresserad av den perioden! Skolans läroböcker lämnar faktiskt en del övrigt att önska när det gäller vikingatiden. Jag inbillar mig att Ingelman-Sundberg gjort mycket research. Tidigare har jag läst en bok av henne som heter Förföljd.