Lockilock och eufori

Jag överlevde gårdagen OCH de sista av mina maratonmöten! Jag var fullkomligt euforisk när jag kom hem vid nio-tiden i går kväll. Ljuvliga känsla! Får jag bara jobba undan lite gammal skåpmat ska nog livet kunna börja igen!

Tiger är iväg på konferens idag och kommer inte hem förrän i morgon bitti. Trist förstås, fast det blir ju ännu härligare att träffas sen när han kommer hem igen.

Vad nytt på fröfronten? Tyvärr har en hel del av fröerna nog bestämt sig för att inte sätta igång och växa... lite snopet förstås. Jag försöker ett tag till - jag ger inte upp så himla enkelt.

Jag borde köpa sättpotatis men alla förpackningar är fullständigt enorma. Det passar inte alls våra behov. Jag tänkte bara odla lite färskpotatis i en ruta till midsommar och början av sommaren. Inte starta potatisodling i större skala. Jag får se om det finns mer intressanta alternativ någon annanstans.

Idag har jag planterat broccoli också. Det ska bli intressant att se om den kan ta sig. Det är något jag aldrig försökt mig på förut. Lilla A blir alldeles lyrisk när man pratar om broccoli - eller Lockilock som han kallar det. Det var hans önskerätt på tvåårsdagen!! Ja, blir inte den ungen vegan så vet inte jag?

Sjukfredag

Jag och stora M är hemma idag. Hon har haft magknip och feber från och till hela natten. Vi är lite möra men det känns skönt att få vila ut litegrann efter värstingveckan.

Jag trodde i min enfald att hennes magonda var över. Hon har inte haft ont i magen på säkert tre veckor (från att ha haft det flera gånger i veckan). Vi har skalar alla äpplen och päron och det tycks ha hjälpt. Igår åt hon dock ett halvt päron med skal och vindruvor. Ska det verkligen få SÅ stor effekt? Hon har ont ganska långt ner i magen... jag funderade på urinvägsinfektion men det tycks inte göra ont på "rätt ställe".

Jag tänker ge henne C-vitamin och se om vi får någon förbättring. Annars får vi väl ta en tur till farbror doktorn.

I morse anmälde jag till alla instanser att jag skulle stanna hemma. Det tog sammanlagt 25 minuter!! Är det klokt?

Drippen, droppen, drapp

Vårförkylningen har att in.

Näsan rinner.

Blää!


Menageriet

I helgen "roade" jag och Tiger oss med att lägga kalkstensplattor runt grönsakslandet. Döm av min förvåning när Tiger plötsligt, hållande i ett platta, utstöter ett föga manligt:

- Iiiiiiiihh!

Under den lyfta plattan har en musmamma med två små ungar haft sitt bo hela vintern. Våran framfart har såklart stört dem och mamma Mus rusar iväg och pilar in under en annan platta. De två ungarna sitter skräckslagna kvar och väntar. Jag och stora M inspekterar dem såklart - de är otroligt gulliga! Efter ett tag pilar den ena iväg efter mamma Mus.

Vi inser förstås att vi inte kan härbärgera dessa djur så nära huset. Något måste göras. Under tiden har mössen flytt ner i en buxbomskruka. Därifrån springer de och gömmer sig under vedstapeln. Tiger slår med en spade i vedstapeln och utstöter ett nytt:

- Iiiih!

Inte nog med att mössen rusar ut. Ut från vedstapeln skuttar dessutom en panikslagen KANIN, först åt vårt håll och sedan ut på gatan! Vi har alltså ett helt MENAGERI på tomten!

Djuren är borta nu. Tror vi. Annars lär det väl bli några "iiiiiiihh:n" till inom kort.

Sjuk vecka

image41
VARNING!  Om du stressad kan den här bilden se lite konstig ut!
Drick en kopp kamomillte och hoppas på bättre tider


Min osannolikt sjuka vecka har börjat på allvar.

Gårdagen tillbringade jag i möten fram till klockan 21. Jag var på plats på jobbet klockan halv sju på morgonen. När jag kom hem var jag så trött och hängig att det bara surrade i huvudet. Eftersom det handlar om ganska intensiva, aktiva möten går hjärnan också på högvarv... jag låg sömnlös till halv tre.

Idag har tempot på jobbet tack och lov varit något mindre krävande. "Problemet" bestod den här gången i ett läkarbesök för lilla A. Vi går var tredje månad på kontroll, vilket innebär blodprov, vägning, mätning, matdagbok, rapporter om medicinintag och sjukdom osv. Som ni säkert förstår är en tvååring inte särskilt intresserad av sin hälsa och varje besök brukar bli något av en pärs. Jag kom dit superstressad eftersom jag kört som en galning för att hinna fram i tid. Lilla A skrek förstås vid provtagningen men tog det bättre än vanligt.

Imorgon är det dags för möten igen... Inte lika många eller lika sent som i måndags tack och lov. Men efter vad jag vet kommer de att bli eldfängda och ytterligt intensiva. Puh!

Alltså kommer bloggen inte att gå på högvarv precis.

Mina nya favvobyxor

Jag berättade tidigare om mina trädgårdsbyxor i tältstorlek. Men nu har jag äntligen fått dem i gen. I rätt storlek den här gången. Glory, glory, hallelujah!

Fest med förvecklingar

Tiger kom hem en dag och berättade att han hade fått ett märkligt mejl. En man, som vi kan kalla Tobias,  på hans arbete, som jobbar på en helt annan avdelning, hade bjudit in oss på 40-årskalas. Ojdå, sa jag. Till saken hör att vi inte har något gemensamt alls. Vi har några gemensamma bekanta, barn som går på samma dagis och Tobias och hans fru jobbar på samma (enorma) arbetsplats som Tiger. Vi har aldrig umgåtts och byter bara några pliktskyldiga ord när vi springer på varandra.

Och nu skulle vi frottera oss med varandra på hans stora dag. Vi fattade ingenting. Tiger visade mig mejlet och jag sa "det måste ha kommit fel - vi kan omöjligt vara inbjudna!"

Igår träffades Tiger Tobias i ett jobbärende. Tobias ger Tiger en massa sidoblickar tills han slutligen frågar:

- Kommer ni eller?

Tiger hostar lite skuldmedvetet och hasplar ur sig att han inte hunnit prata med mig ännu... det har ju varit så mycket på sistone. Jag skrattade tills jag låg dubbelvikt när jag hörde det. Nu vet vi inte ens när det är eftersom Tiger raderat mejlet. Men vi kan ju omöjligt komma... eller?! Vad ger man till någon som man inte ens känner? Nu har jag så dåligt samvete att jag faktiskt överväger att gå dit!

Tips någon?

Trädgårdsarbete m m

Vilken konstig dag det har varit!

Vi har gjort en massa ärenden idag på för- och eftermiddagen. Vi var på K-rauta, Granngården, Mio och Välaplantor. Välaplantor visade sig inte vara alls det jag hade trott. Fast trevligt ändå.

När vi kom hem påbörjade vi ett plattläggarprojekt som vi haft på gång sen förra året. Stora M är hängig och febrig och sover mest hela tiden. Lilla A passar på att dra henne i håret med jämna mellanrum så att hon inte glömmer bort honom.

Mina gamla violer som jag gjort en massa odlingsförsök med har äntligen grott. Bara två än så länge men... vilken triumf!

Skvallercentralen

Mitt jobb är lite som en kokande skvallergryta för tillfället. Det läskiga är att jag känner att jag börjar engagera mig i det hela och nästan känner mig lite syndigt snuvad när "the boiling point" närmar sig och rinner ut i ett småslaskigt antiklimax.

Om jag fått en tia för varje gång jag hört orden; "Fast det är inte offentligt ännu så prata inte med någon om det" på sistone så skulle jag ha gjort mig en nätt liten hacka vid det här laget.

Fast det var nästan ännu bättre för några år sen när ryktena fortfarande gick om en särdeles blöt "firmafest". Samtliga närvarande chefer blev askalas och hoppade i sängarna, hånglade med underlydande och gick bärsärk. De ryktena var oerhört seglivade och plockades fram, dammades av och cirkulerade ett varv till som en kär gammal klenod. Samtliga chefer som var med på det ovanligt livade kalaset har vid det här laget lämnat skutan och nytt skvaller måste självklart fabriceras.

Vad de handlar om? Ja, jag är då inte den som springer med skvaller! ;)

In your face Mugabe

Ha! Äntligen efter decennier av tyranni har Robert Mugabe bitit i gräset. Man vågade aldrig tro att det verkligen skulle bli så att han släppte makten ifrån sig frivilligt.

Folket har (återigen) sagt sitt och Mugabe har äntligen slutat fuska till sig segern.

På TV visade de för några dagar sedan hur zimbabwer i exil i Sydafrika såg optimistiskt på valet. Trots att de sett Mugabe fuska till sig segern flera gånger tidigare. Härligt och upplyftande att se människor med framtidshopp trots att de lever under press och hot. Leve Zimbabwe!

Lilla A på sjukhuset

För en dryg månad sen upptäckte vi att lilla A började skela på höger öga. Vi hade dess förinnan sett att han hade problem med blinkningen. Han blinkade hårt och distinkt flera gånger och hade problem med att fokusera. Alla dessa problem började hastigt och vi förstod att det inte låg naturliga orsaker bakom.

Vi ställde in det planerade släktkalaset och åkte till barnakuten istället. det stod snart klart att det inte var en "normal" skelning utan något som styr ögonrörelserna var fel. Detta blev inledningen till ett fullkomligt osannolikt, mardrömsartat dygn där vi slets mellan hopp och förtvivlan. Lilla A var på den ena undersökningen efter den andra, fick lugnande medel, fick dropp, fastade, elektroder fastsatta, sövdes, magnetröntgades i en aldrig sinande ström. Skrämmande saker för en vuxen, ännu mer skrämmande för en tvååring.

Den egentliga orsaken är inte helt utredd men arbetshypotesen är att han efter en rejäl smäll i pannan fått skador på en nerv som styr ögonrörelserna i höger öga. Han har under månaden som gått börjat ta kommando över sitt öga igen men lite skelning finns kvar.

Vi fick en remiss för återbesök på ögonavdelningen härom veckan och i morse tog Tiger med sig lilla A tillbaka dit. Lilla A var förstås inte särskilt glad åt att återvända utan kinkade och var rädd mest hela tiden. Det värsta var att hans journal var ganska knapphändigt förd och att de hela tiden frågade Tiger om vad som tilldragit sig...! Att det skulle röra sig om en trasig nerv verkade vara helt uteslutet. De vägrade i princip tro på att ingen i vår familj skelade.

" Det är ju ganska vanligt att det debuterar i den här åldern. Bär storasyster glas?"

Nej, det gör hon inte. Nej, ingen skelar i familjen. Nej, skelningen kom från ena dagen till den andra. Nej, jag har ingen aning om vad vi ska göra härnäst (jag är inte läkarutbildad). Läkarpersonalen på ögonavdelningen, som jobbar med barn till vardags, hade ingen aning om hur de skulle behandla ett ledset barn med skelproblematik...

De kom inte fram till något vettigt alls och inget blev varken sagt eller gjort. De hade lite funderingar på att ge honom lugnande medel igen men verkade utöver det inte ha någon plan alls. Både jag och Tiger säger nej till det; vårt barn är ingen nåldyna! Han är inget försöksobjekt utan en pojke som vid det här laget utvecklat sjukhusskräck.

Återkommer i ärendet så småningom.

Skugge-krönika

I söndags läste jag den här krönikan av Linda Skugge. Om du inte orkar klicka och läsa ska jag sammanfatta i korthet.

Krönikan går ut på att ALLA blivande föräldrar fasar för att deras väntade barn ska visa sig vara en pojke. Det är nämligen så att ALLA i Sverige går omkring och önskar sig en flicka. För det vet ju alla att pojkar är små ouppfostrade monster som skriker och brottas hela dagarna. Flickor är spröda, ömsinta dygdemönster som gör som de blir tillsagda. Linda Skugge känner INGEN som frivilligt skulle önska sig en pojke och har bekanta som säger saker i stil med: "Jag sätter inte en pojke till till världen". Linda Skugges hjärta blöder för alla små oönskade och otröstade pojkar. Samtidigt håller hon sig inte för god för att säga till ett par som väntar tvillingar; "De (pojkarna) kommer att ligga och brottas som orangutanger [...] svinstia".

Jag hoppas vid Gud att detta är ett utslag av Linda Skugges verklighetsfrånvända och stockholmshäckande vänkrets. Jag vägrar att tro att det skulle vara något slags legio i normala, sunda, svenska hem. Självklart har jag hört mammor säga att de gärna ser att de ofödda barnet är en flicka MEN jag har lika ofta hört att de önskat det vara en pojke! En familj som vi umgås mycket med fick nyss sin tredje flicka. Självklart är de överlyckliga. Men inte för att de fick ett flickebarn till utan för att barnet är underbart på alla sätt och vis.

Själv har jag en av varje. Lillpojken visar en tydlig fallenhet för brottning men leker ofta med dockorna och vagnen. Han älskar att leka med sina bilar men största idolen är storasyster. Han älskar rosa saker eftersom hon älskar rosa saker. Han är ordningsam och gillar att hjälpa till och städa. Han önskade sig en dammsugare i julklapp.

Dottern är egensinnig och kaxig. Hon gillar att hjälpa mig i trädgården och tycker om Melodifestivalen och att uppträda till karaoke. Hon håller ofta pli på de större och tuffare killarna på dagis och låter ingen trampa på sig.

Självklart finns det inga entydiga "kill- och tjejmallar". Att tro att endera könet skulle vara på ett fixt och färdigt sätt tyder på en viss brist på verklighetsförankring. Självklart är det vanligt att tjejer gillar rosa tyllkjolar - men att från detta dra slutsatsen att tjejer är lättuppfostrade är faktiskt ganska korkat.

Tonårsbloggar

Ja, inget ont om tonåringar. Vi har alla varit där - eller kommer åtminstone att vara det. Men jag blir lite trött på att läsa sida upp och sida ner om senaste modet, festen i fredags, kommande prov och "typ", "ba" och "liksom". En del skriver inspirerande, roande och insiktsfullt förstås. De ska ha en eloge!

Priset tar nog en av tjejerna som orerade lyriskt om sin bloggstatistik; tre inlägg på raken löd något i stil med "Wow, 244 unika besök på en dag. Det är fantastiskt! Vad kul att ni gillar min blogg!" Ja, något måste hon ju ha gjort för att förtjäna sin bloggstatistik förstås. Även om jag misstänker att de femtioelva inläggen om just bloggstatistiken (och inget annat) inte förhöjde siffrorna.

Missförstå mig rätt. Jag gillar kids. Herregud, jag jobbar ju till och med med dem vareviga dag.

Ringaren i Notre Dame

image27
Bild från Helsingborgs stadsteater


Nu ikväll var jag och stora M och tittade på teatern Ringaren i Notre Dame. Hon satt helt fascinerad under den tid (ca 100 min) som den varade. Egentligen var frågan om den alls var tänkt till barn trots att den lanserades som en familjeföreställning. Oavsett vilket hade vi stor behållning båda två.

Svårast hade hon nog att begripa att de två spädbarnen i början (Quasimodo och Agnes) senare i pjäsen var vuxna utan någon egentlig tid hade gått. Jag vet inte hur många gånger hon frågade om "de var bebisarna". Mest intryck gjorde scenen när Quasimodo och Esmeralda klättrar omkring i klocktornet och sjunger att de är vänner. Dan Kandells Quasimodo svingar sig i kyrktornet som en fullfjädrad akrobat och gör en vänlig och ömsint tolkning. I flera tidningsrecensioner har han fått kritik för att vara aningen banal men jag håller inte med. Jag tycker att han har en bra sångröst och lyfter fram karaktären precis lagom mycket. Cecilia Borsséns Esmeralda är fantastisk! Efter att ha sett henne i uppsättningen av Camping är det ofattbart att se henne göra Esmeralda. Två vitt skilda personligheter men båda två precis lika trovärdiga!

Det är läckert att se hur ögonen lyser på barnen inför det högtidliga och påkostade sceneriet. Stora M pratar ofta andäktigt om just "tujater" (som hon uttalar det).

Skojigt var också att det fanns folk vi kände på scenen (vilket vi inte visste innan). En av mina gamla elever fanns med liksom en pappa till en av stora M:s danskompisar. Hon hade lite svårt att få ihop honom med hans roll. "Varför var han elak, mamma?". Jag försökte förklara att det var så hans roll var och att han ju inte är elak på riktigt...

Aquilegias datorsupport - var god dröj!

Jag avslutade precis ett samtal med min mamma - frågan är om alla medlemmar av hennes generationen verkligen ska ha en dator? Hon älskar sin dator men behärskar den ungefär lika bra som man behärskar ett framrusande orkanväder.

Idag upptäckte hon (med min hjälp) "den här datorn" eller "datorn" som Vista tydligen kallar det. Hur i hela fridens namn har hon lyckats hålla datorn i gång i ett halvår utan att någonsin ha varit där? Ja, jag fattar det inte. Det största problemet är nog inte hennes ovana utan snarare hennes osäkerhet - hon är spattig som en kalv på grönbete och fingrarna snuddar än den ena än den andra felaktiga länken eller tangenten... Varje gång får hon halvt panik och tror att hon har raderat viktiga komponenter.

Barnmorskorna

image24


Såg på den nya dokumentärserien Barnmorskorna igår. Oj, vad mycket minnen det väckte. Både positiva och negativa. Särskilt hon som hade värkar i en hel evighet - så var det för oss med stora M. Jag hade värkar konstant i tre dygn. Det värsta var nog att de höll i sig var tionde minut, vilket innebar att de inte var särkskilt effektiva men omöjliggjorde all sömn!

Till slut efter elefantdoser av värkstimulerande medel fick vi vår lilla prinsessa. Det var, som ni nog förstår, värt allting.

Med lilla A var det tvärtom - det gick i ett rysligt tempo. Nästan för fort och explosivt. Tack och lov hade jag världens bästa barnmorska i det läget annars hade jag kanske rasat ihop. En person som jag tyckte mycket om hade tagit livet av sig två dygn innan. Det var med hennes bild på näthinnan jag födde mitt barn.

Snömus och elda gubbe

Jag och barnen inledde dagen med lite snölek. Stora M har länge tjatat om att vi skulle bygga en snömus(?) och en lykta. Varför hon snöat in på just en snömus vet jag inte. Kanske har hon sett något på barnprogrammen? Snömusen blev faktiskt bra men lever ett farligt liv i det skånska klimatet. Just nu töar det snabbt och snömusen är bara minuter från att bli ett huvud kortare.

Tiger har tänt snölyktan nu i mörkret. Mäkta populärt! Jag hör lilla A hoppa jämfota i vardagsrummet skrikandes: "Elda gubbe! Elda gubbe!" Allt som är gjort av snö är såklart snögubbar...

Vi gjorde ett besök på biblioteket också. Vi blev inte så långvariga eftersom lilla A blev sur och ville kasta böcker på golvet. Betydligt mindre populära, än när vi kom, traskade vi ut igen.

Experthjälp

Jag har ju som bekant varit lite bekymrad över mina stackars Phalaenopsis. Luftrötterna ser ut som de har något slags spetälska. Spana in bilden:

image23


Efter att ha "pratat" med expertisen säger de dock att de borde vara "the old boys and girls", alltså rötter som är så gamla att de ska lämna in snart. Det känns ju skönt att veta.

När jag ändå var igång hörde jag mig för om mitt grodda frö från Pampasgräs. De som odlat tidigare sa att det omöjligt kunde vara pampas som kommit upp. Fan också, det var ju det jag hade på känn. LIte skrattretande dock - jag har alltså gått och duttat och daltat med ETT OGRÄSFRÖ! Det kan man ju skratta gott åt.

IKEA-prutten

Under eftermiddagen var vi på IKEA. Stora M säger plötsligt på lampavdelning:

- Mamma, det luktar äckligt här. Varför luktar det äckligt?
- Jag vet inte riktigt.
Tiger har under tiden seglat iväg några meter framåt.
- Mamma! Är det inte pappa som luktar äckligt?
Stora M susar iväg efter sin pappa.
- Är det du som luktar äckligt pappa? Har du fisit?
Expedit tittar storögt och fnissar sedan tyst för sig själv.

Jag hade också vissa svårigheter att hålla mig för skratt. Framför allt efter Tigers skuldmedvetna min.


Halvpigga växter

Mina gamla orkidéer har fått sig en liten knäck. Det märkliga är att de tycks ha mörka fläckar på luftrötterna (mögel?) men är alldeles förtorra i konsistensen med torra toppar. har de fått för mycket vatten eller för lite?

Oavsett vilket tycks de trivas bra ändå (förutom luftrötterna ovan jord). Två stycken får precis nya stänglar och de övriga tre blommar. De kan ju inte må uruselt iallafall. Jag får väl ha det under uppsikt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0